Här följer om än en personligt färgad sammanfattning av den utredning som initierades av P O Swanberg, Skaraborgs Naturskyddsföreningen och ett antal lantbrukare i trakten i början av 60 - talet efter en högst märklig dom i HD.

Vi börjar med Limnologin, sen följer ornitologisk och sist den tekniska utredningen.

Limnologi 

Vi inleder.

Rudolf Söderberg skrev: Hornborgasjön är den mest egenartade och fulländat utbildade i sitt slag i hela västra Europa (Natur i Västergötland 1951). I 1965 års utredningsdirektiv gällde frågan om en varaktig restaurering till fågelsjö var liktydigt med att bevara stora delar av sjön till 1800 - talets status. Man kom snart fram till att Limnologiska och Ornitologiska vinster var starkt förbundna med varandra. Några halvmesyrer som en ny Vallsjön är inte aktuell betonade man, d.v.s. att bara höja vattenytan. Den fria vattenytan som kommer att tillskapas blir inte mer än 2/5 av den forna sjöytan, beroende på de oåterkalleliga skador, som tidigare sänkningar åstadkommit. Problemen är att starren - Carex invaderat de stora vassområdena och omöjliggjort en renovering. Men det synes möjligt att åstadkomma en limnologisk miljö, som efterliknar förhållandena i sjön 1877-1904 i begränsade delar av den forna fågelsjön. Men här är å andra sidan de limnologiska förutsättningarna utomordentligt goda för att säkerställa en framtida fågelsjö. Men det förutsätter vissa villkor limnologiska villkor uppfylles.

Om ingenting görs kommer sjökaraktären att helt gå förlorad, samtidigt som de omgivande organogena markerna sjunker medan bottennivån i sjöbäckenet ständigt höjs. Översvämningsvattnet kommer därför i en framtid att breda ut sig över successivt större arealer. Naturen tar alltid tillbaka vad människan en gång rövat, eller som Gotlänningen säger om sjösänkningsföretag: "Den ger rika föräldrar men fattiga barn".

Limnologi

De fyra första sjösänkningarna innebar en accelererande tillväxt av övervattensväxter och vid 1933 års olagliga sänkning gick sjökaraktären helt förlorad. Vid 1960 talet var 3/5 delar av sjön den s.k. Yttersjön oåterkalleligt skadad vad gäller att kunna återskapa ett öppet vatten. Ett av uppdragskraven som utredningen hade att ta ställning till var formuleringen "oundgängligen nödvändig" för erhållande av ornitologiska vinster, tolkades som övergående symptombehandling och saknade biologisk och ekonomisk relevans. Utredningen andas ändå optimism: Limnologiska insatser för att skapa en fungerande sjö innebär samtidigt vinster för livsbetingelser för fågellivet. Limnologi och ornitologi går hand i hand ! Ett återställande under 1970-talet av Hornborgasjön är ett enkelt företag, och grundförutsättningar för rekonstruktion av sjön före 1902 kan i 2/3 av sjön betraktas som goda. Dröjsmål med restaureringen innebär emellertid att de försvåras, fördyras och att de slutligen omöjliggöres.

Limnologiska förutsättningar för en restaurering

Slafsan och Bjärsjön tillförsäkrar sjön ett tvärvattenflöde, som ger önskad genomströmning och därmed turbiditet. Sjöns längsorintering gör att vinden och isen från norr om Almeö fritt kan verka. Vind och ispåverkade stränder kommer att självläka. Norra delen av sjön saknade på 1800-talet undervattensvegetation av betydelse tack vare just grumlighet (genomströmning) och vindpåverkan. Höjning till 120,5 m i två etapper är att föredraga. Efter bottenbearbetningar kan nämligen vatten- och isrörelse hålla påträngande vegetation stången. Härvid skulle strandzonerna samtidigt kunna återställas. I norr skulle vissa plaurabildningar kunna destrueras efter den andra höjning. Blott de första åren efter första höjningen krävs vissa manuella insatser därefter skall inga behövas.

Alltså bottensanering, is och vindkraft, tvärgenomströmning är gynnsamma faktorer för läkning av den allvarligt sjuka patienten.

Vattnet bara en del...

Hornborgasjön avvattnar ett 116 km² stort område. Volymen avrinnande vatten är 175 Mm³, vilket medför en genomsnittlig vattenomsättning om imponerande två månader. Vid högvatten blir motsvarande siffra endast 22 dagar, men vid lågvatten hela 560 dar. (Detta med vatten dynamik skall vi titta på i samband med 1933 års sänkning)

Tillflödena har tillfredsställande beskaffenhet, men vattenkvaliteten i Vallsjön genomgår ändå tvära kast från den våröverfyllda sjön och till en istäckt stagnerad sjö. Den isolerade Vallsjön är tidigt på vintern utsatt för syrebrist med fiskdöd som tydligaste tecken. Nitratvärden går mot noll under senvintern medan svavelvätehalten halten blir hög med hög turbiditet. Vid islossning ökar nitrathalten, men på eftersommaren sjunker den igen med den sommartid ökade bioaktiviteten.

Tack vare "kortslutningen" av sjön är Flians vatten likt tillflödena såsom Slafsan vad gäller kvalitet, men med en högre humushalt tack vare tillförseln från Bjurumsån i söder. Sjöns renande effekt är därför försumbar tack vare kanaliseringen och Flian tillföres därför stora mängder näringsämnen. Vallsjön förlorar under sommaren sitt närsaltinnehåll och Hornborgasjön har helt förlorat sin roll som klarningsbäcken och förmår alltså inte rena vattnet. Syrehalten och pH-värdet dessutom lägre i utloppet. I motsats till annars friska sjöar innehåller avflödet dessutom mer Kalium och Calciumsulfat än vad som tillförs. Samma gäller fosfat och nitrater. Hornborgasjön som närsaltfälla har gått förlorad. Detta måste en kommande restaurering ändra på !

Iskvaliteten i Vallsjön dålig då bottentemperaturen hög alldeles under isen, detritus har vidare en isolerande förmåga. Snö och vassrester ökar isoleringen och minskar utstrålningen från botten. Inom bladvassen sker ingen upplyftning av vassen, vilket annars drabbar säv och kransalger. Även detta måste en kommande restaurering ändra på.

Vattenkemin blir styrande för en framtida restaurering. Sjön måste bli en närsaltfälla och inte en närsaltkälla.

Bottnarna

I hela bäckenet finns mäktiga leravlagringar, mer än 10 m under de upp till fyra meter tjocka organogena avlagringarna. Kalkgyttja utgör det karakteristiska sedimentet, som i norr ställvis går i dagen. I söder och i vikar överlagras den av mäktig detritusgyttja. Karakteristiskt för sjön är just kalk- och detritusgyttjan. I områden som växt igen penetreras gyttjan av rhizom ner till en 8-10 dm. Över detta finns en 30 – 40 cm tät stubbmatta. I de starrövervuxna delarna har vi en kompakt seg resistent 20 – 40 cm tjock rotfilt. De ytligaste lagren utgöres av grovdetritus och torvbildning pågår inom stora avsnitt av sjön.

Carexrotfilten är problemet. Här i starrområdena är rotfilten 20-30 cm. Den kan inte med rimliga ekonomiska insatser restaureras. Torvbildning sker i dessa Carex områdena mest påtagligt i södra delen av sjön och i de östra vikarna. Vid en vattenhöjning kommer den att bilda grunden i en uppflytande plaura. Buskar och träd med sitt ytliga rotsystem som växer här sjunker i takt med sin egen tillväxten och dör. Detta ser vi i stora delar av sjöbäckenet då mest uttalat i söder. Sedimenttillväxten som tidigare i sjöns historia varit förhållandevis långsam berodde på den  stora vattenomsättningen.  Då lätt nedbrytbart material och snabb mineralisering och avtransport bidrar till förklaringen. Men nu sker däremot en stark tillväxt av bottnen med kanske upp emot en cm per år. Det brådskar ty samtidigt sjunker de omgivande organogena jordarna med en till två cm per år.

Stråbasmattan inom vassområden däremot är visserligen upp till cirka 40 cm men går delvis att åtgärda.  Låt oss se närmare.

Vilka arter ?

Sjön kännetecknas nu av en monokultur. Phragmites communis dominerar men Typha angustifolia et latifolia medan Schoenoplectus lacustris et Tabernimontani har obetydlig utbredning. Carex acuta visar största arealmässiga utbredning. Här finns också Carex lasiocarpa, rostrata, virosa. Equisetum fluviatile, Lythrum salicaria och Ranunculus Lingua inblandade. I öppningar i starrmaderna finns Menyanthes trifoliata och Hottonia palustris. Buskagen i Vallsjön avdödades 1954, när man äntligen höjde vattnet, men vasstillväxten gynnades. Restvattnet, klararna utfylles av kransalger – där Chara tomentosa dominerar. Utricularia vulgaris kommer därefter med glesa bestånd Myriophyllum verticillatum på enstaka ställen och i kanalerna. Hippuris vulgaris vanlig vid Fågeludden och Ytterberget. Hydrocharis morsus-ranae gles men med vidträckt utbredning. Vi skall skapa en sida som klarar ut det här med botaniken.

Phragmites, vassen, dominerar vid Stenumsmaden samt till Ytterberg –Almeö. Carex tar över i Hornborgaviken och söder linjen Orenabb -- Almeö. Här finns även Calamagrostis canescens och andra gräs. Större delen av Yttersjön är förbuskad. Betydande områden av död sälg och björk finns mellan kanalerna i söder. Kanalerna är själva  igenväxta av inte minst Potamogeton natans, Elodea canadensis och Potamogeton crispus

Vassrotfilten går att bearbeta.

En bottnen genomvävd av rötter är problemet. Vassrotfilten låter sig bearbetas, men Carex rotfilt ej ekonomiskt möjlig. Sänkningarna och fördröjd höjning av Vallsjön har åstadkommit irreversibla skador inom dessa områden med inväxt av Carexstarren. Vid en planerad höjning kommer dess gasfyllda rotfilt att lyftas upp då gasen inte förmår penetrera filten. Denna plaura kommer att koloniseras av vass, vilket man kunde iakttaga i Vallsjön efter höjningen 1954. I dessa områden går bottnen ej att återställa.

Vegetationen utmärkes av stor enformighet. Vegetationen efter 1902 års sänkning penetreras av ned till 0.8-1.0 meter av vassens rotsystem. Över gyttjan finns en 0.3 - 0.4 m tjock stubbmatta. Reduktion av grovdetritus och avlägsnandet av den är en förutsättning för att skapa öppet vatten. Irreversibla skador är där starren nu växer. Av sjöområdet under 120 omfattar 28.8 km2 där 16.5 km2 täcktes av bladvegetation med mer eller mindre tät buskvegetation.

I den gamla Vallsjön...

Större delen kan gå att restaurera med gott resultat. Grovdetritus måste emellertid avlägsnas. Vässtorpsviken dock förlorad på grund av Carexangreppen. Vallsjön var redan på 30-talet en kortsiktlig nödlösning, som saknar alla förutsättningar ur naturvårdssynpunkt. (men någon vetenskaplig utredning föregick inte, när Högsta Domstolens revisionssekreterare S. Turén olagligen gav Hornborgasjön nådastöten 1933). Men området skadades givetvis än mer av att invallningen inte blev verklighet förrän 1954 därför att 

1. starrotfilten förstärktes med irreversibla skador som följd,
2. att bladvassen spred sig med ökad detritusanrikning,
3. att förbuskningen tilltog, varför nu betydande bladvasstäckta arealer är uppblandade med avdöda buskar, vilket kommer att fördyra bearbetningen.

Höjningen 1954 innebär blott att igenväxningen fördröjdes något genom att starren tillfälligt kunde hejdas och de irreversibla skadorna försiggick långsammare.

Yttersjön är död...

Yttersjön är förbuskad och oåterkalleligt skadad och kommer efter vattenhöjning och med  starrotfiltens uppflytande att bilda plauraområden. Men områden med kalkgyttja utanför Västtomten (Lerviken) och utanför Almeö går att återställas till öppet vatten.

Höj vattnet...

Höjning måste ske i hela sjöområdet för en varaktig funktion så att vatten och isens rörelser fritt kan verka. Höj vattnet i två steg först till 120 och efter 5 à 10 år till 120.5. Vi får då djupförhållanden i vissa avsnitt, som svarar mot 1860- talets sjö, samt att man tillgodoser ständernas krav på läkning. En höjning av sommar ståndet till 120 framstår som ett absolut minimum. Innan vattenståndshöjningen sker måste sänkningsskadorna repareras på ett sådant sätt att ett varaktigt ekosystem erhålles. Möjligheterna med de metoder som framtagits ses som mycket goda. Den monotona övervattensvegetationen måste ersättas av undervattensvegetation. Vegetationsröjning och bottenbehandling, röjning och bottenbearbetning är ofrånkomliga. Detritus behandlig måste bli så omfattande att gyttjan kan friläggas.

Riktlinjer för restaurering

Inom till öppet vatten restaurerbara delar skall övervattensvegetation elimineras och grovdetritus borttagas till förmån för undervattensvegetation med största möjliga artrepresentation. Med andra ord eliminera övervattensvegetationen till förmån för en produktiv artrik undervattensvegetation. All vass måste bort inom tilltänkt vattenområde, då ridåer annars fungerar som sedimentationshärdar. Inom strandzonen kan man tillåta den, då den där ses som naturlig. Säven skall stimuleras utanför dessa vassbestånd. Vass saknar till skillnad från säv möjlighet att växa ute på tillräckligt djup.

Röjning av vassen kan ske med vinterslåtter och bränning. Slåtter under vårhögvatten förkortar stubblängden, och horisontella strån kan nås av vinden. Kärnis kan därmed bildas, som har större möjlighet att lyfta stubbmattan och göra den exponerad för vind och vatten att transporteras för att ansamlas. På eftersommaren brännas den torkade detritusen under sommarens lågvatten.

Vi sammanfattar.

• Slåtter under vinter med åtföljande bränning.
• Slåtter under vårhögvatten förkortar stubblängden och liggande strå kan exponeras för transport. Kvarstående stubbmatta utfylles med grovdetritus
• Bearbetning av stubbmattan med järnhjul försedda slåttermaskiner gör att mattan blir exponerad för kärnis, som kan lyfta upp den. Vinden tar den till stranden och vid lågvatten bränner man den. Syftet är att reducera den syretärande delen av detritusen, som nu medför vattendöd vintertid..

Vasslåtter

Då vasstråna under sommaren har maximal näring beskärs de. Latenta knoppar har svårt att hävda sig. På djupare vatten når skotten ej ytan utan stråets vaxlager upplöses och skottet dör. I stubbmattorna sker en kolonisering av Utricularia vulgaris, Lemna trisulca, Hydrocharis morsus-ranae. Då stubbmattan avlägsnas kommer Chara. Vind och strömmar kommer att hämma Chara inte minst genom grumlingen. Behandlade områden som ej vattenhöjs kommer initialt att återkoloniseras av vass. Insekter {Chironomidae (fjädermyggor) och mollusker ökar markant i bearbetade områden. D.v.s. sjön får mer liv.

Upptagning av fria vattenytor med Carex- starrotfilt.

Med grävmaskin har man gjort hästskoformade öar, med snabb kolonisation av Chara , Urticularia och Potamogeton. Detta kan bara ske på begränsade ytor då det inte är kostnadseffektivt. I Sätuna och  Bjurumkanalerna görs ett fyra ha stort vattenområde.

Röjning av buskage för att undvika vindhämning samt att i NO skapa fria ytor för detritus att ansamlas och för att öppna upp vid Röde Mosses kant.

Om inte

Sjökaraktären kommer att under nästa decennium att gå förlorad om man ingenting gör. Torvbildning och detritusanrikning i sjön innebär en höjning av bottnen och omgivande organogena jordar kommer att fortsätta att sjunka. Översvämningsvattnet kommer därför att breda ut sig över allt större arealer. Starren tar för sig mer och mer varför irreversibla områden ökar med tilltagande fördröjning.

Rädda sjön

Mål med restaureringen är att för delar av sjön nå varaktiga kvaliteter. Helst de som var vid slutet av 1800-talet. Medan södra delen alltfort växer igen, som Grafström påpekade  redan 1869.   Vattenståndshöjningar i två etapper kommer att läka de strandavsnitt som nu låter sig restaureras. Vissa plaurabildningar komma att destrueras. Även de norra randområdena kan påverkas positivt. I höjningsintervallet kan vissa bearbetningsarbeten genomföras. Från limnologisk synvinkel är den andra höjningen självklar då basarbetena redan är gjorda. Även om ornitologiska vinster i ett kortare perspektiv kan ses vid det lägre intervallet kommer restaureringen på lång sikt att kräva en andra höjning. Det höga vårvattnet för fåglar skull är inget limnologiskt hinder.

Macrofyter kommer att hämmas i norr av is och vind och turbiditeten  missgynnar alltför stark tillväxt av undervattenvegetation som Chara tomentosa - kransalgerna. Utterberg och Getnäset kan återfå sin forna exponerade karaktär med öppna stränder. Hela södra sjön blir platsen för uppflytande plaura. Här kommer vassen på nytt att ta plats och expandera. Buskvegetationen kommer att självdö.

Områden väster och Sydväst om nuvarande Storeklaren kommer att omformas till plaura. Gränszon mellan plaur och öppet vatten innebär en hämningszon för macrofyter. Säven kommer att bli karaktärsväxten för den öppna  Hornborgasjön medan vassen tar över i plauran. Områden i lä för vindar kommer att få samma karaktär som nu med bladvass och Chara. Efter första höjningen måste vassen hållas efter. I Strandzonen skall säven gynnas och tillåtas öka sin utbredning. Andra höjningen kan kräva mindre efterbearbeten.

Fiskevård är en förutsättning för en kommande god avkastning utöver den med ca 4-6 kg per ha om man inget gör. Men fisket bör kunna baseras på ål och gädda och då kan man räkna med en avkastning om 10-12 kg per år. Med en produktiv yta av 1000 ha är det ett gott resultat.

Sjöns säkerställande ur limnologisk synpunkt innebär självklart ett gott ornitologiskt resultat. Ett fåglarnas paradis bygger på att sjön får en varaktig limnologisk liv.

Ornitologisk Utredning

Vi återkommer med mer men läs annars Vår Fågelvärld 5/1980. Vi har en sammanfattning på engelska om de metoder som användes i utredningen från 1977. Var så god 

Vattentekniska Utredningen

Vattenteknik hydrologi AA Ingbyrå AB. VBB (Vattenbyggnadsbyrån) har utfört viss utredning med syftet att ge förslag till reglerdamm, vattenhushållningsbestämmelser m.m.

Vattenstånd och flöde har studerats via mätningar i Härlingstorp, Uddagårdsbäcken, (Bjärsjö) och pegelskalan vid Blindkanalen, som dränerat Vallsjön fram till 1954. Vid Svansvik i Flian finns en SMHI mätstation sedan 1913. Sedan 1954 registreras Vallsjön och Yttersjön.

Vi tittar här på nivåfluktuationer i Flian och nivåerna i den sk. Vallsjön under året 1969. Vad man kan läsa ut är att bara under vårfloden som Vallsjön får frisk vatten. I övrigt är den  isolerad och lever sitt eget liv.

Hydrologiska beräkningar.

De två alternativa sjöhöjningarna innebär delvis motstridiga och sammanfattas sålunda

• Från naturvårdshåll önskas högsta möjliga vattenstånd särskilt under försommaren fram till början av juli.
• Från jordbrukshåll bör vattenstånden hållas låga speciellt under vegetationstiden.
• För vattenkraften och Flians stränder måste högvattenföringen begränsas, medan lågvattnet bör ökas för att förbättra ån som recipient inte minst av avlopp.

Här ser vi dels nivåkurvor och dels flödeskurvor, som vackert visar att sjön är kortsluten. Allt tillflöde rinner rakt igenom utan att Hornborgasjön som tidigare utgjort en buffert, ett vattenmagasin.

Skadorna drabbar åkerjorden, som till största delen består av kärrtorvjordar, med stundtals en mäktighet av fyra meter avtagande mot norr. Under plogen sönderdelas denna jord, så att den sjunker med ca en cm per år, vilket visas med kartor från 1907. Yttersjön utgör även i en framtid goda viltvårdsområden och drar till sig vilt, så att viltskadorna på omgivande odlingar kan begränsas relativt den höga vilttätheten.

Från köpeskillingsstatistik, skördeavkastning och prisnivåer vid expropriation och vid vattendomar har ett genomsnittligt grundvärde per hektar för torrlagd åker beräknats. Härtill kommer ersättning för sk. jordbruksintrång, som ses som viss del av markskadan.

alt 1 med vall och utan | alt 2 med vall och utan.             

Figuren visar  skadade arealer vid alt 1 och 2 med och utan vall och är en sammanfattning av vad nedanstående karta, som vill visa var runt sjön skadorna koncentrerar sig.

De brandgula ytorna utgör areal vid det lägre alternativet medan den röda marginalen visar när sjön slutgiltigt skall återställas till 120.5 medelvatten nivå. Det är i norr och sydväst som marken påverkas mest. (Den kan också ge tips om vilka som en gång låg bakom kraven på att sänka sjön webbmaster).

Dammen

Ett alternativ med en damm 1.5 km nedströms (dvs. nere vid Trestenabron) förkastades då det blir för stora skador, men också att markförhållandena gynnar en vall vid nuvarande läge. Ev. läckage kan ledas direkt till Flian. Föreslagen damm består av ett utskovsparti av betong och jordvallar. 6 utskov om 50 m bredd. Kostnad 2.0 och resp. 2.7 Mkr. 80 % av året lämnas luckorna orörda. Under maj juni eftersträvas ett högt vattenstånd. Vid högvatten maximalt 20 m^3, som varit ett gammalt krav. Minitappning om 2 m³ ger en bättre sanitet åt Flian och kanske lite extra vattenkraft. Utskovsdammen och vattenregleringen inget konfliktområde.

Vi noterar det märkliga att VD 33-05-11 stadgar att det inte var förbjudet att framsläppa större vattenmängder än 20 m³. Men i förlikning den 33-06-13 och 33-08-24 stadgas i § 1 att detta flöde däremot ej skall överskridas, som ett vattenfallsägarnas viktiga krav genom århundrade. Mer härom. Dessa värden har naturligtvis överskridits genom åren. Året 1966 torde ha varit ett år med exceptionella flödesförhållanden.

Förhandstappning rekommenderas ej enär detta kan medföra isdämmen i kvarndammarna, eller att sjön ej fylls till året därpå om prognosen slår fel. Detta trots att snötaxering kan visserligen ge en acceptabel prognos. En lägsta vattenföring om 2m³ är viktig ur sanitär synvinkel, men kan å andra sidan medföra att därpå följande torrårs sjö inte kan fyllas.

Vallar

De geotekniska förutsättningarna växlande och delvis svårbedömda, men det har dock bedömts att kostnaderna blir lägre om vissa invallningar urföres (även om de är marginella webm). Men de skall ej få kosta avsevärt mer än den mark de av såg att skydda. (Vi känner igen detta från de gamla vattenlagarna). Torven kan användas till vallar men man får vänta sig stora underhållskostnader. Om fastmarks material användes kommer svåra sättningar till stånd och likaledes påverka underhållet. I sydväst förekommer mäktiga torvjordslager underlagrade av grus som medger stor genomsläpplighet speciellt som gruslagren kan stå i direkt kontakta med sjön. I Norr är den tunnare torven i kombination med den täta leran gynnsammare ur vallsynpunkt.

Vallar tvärs över sjön har avfärdats dels av limnologisk men även med ekonomiska argument, då det kostar mer än vad en vinst med skadefria ytor i söder skulle giva vid handen. (Vallarnas hållfasthet genomsläpplighet är grundläggande tekniska argument som utredningen inte riktigt orkat svara på i detalj. Man har tydligen velat vänta på politiska direktiv för att genomföra dessa relativt kostnadskrävande utredningar _webbmaster).

I Härlingstorp Tranum området kan en vall vid högre alternativ vara påfordrad i kanalen och längs stranden. Här går det tekniskt att göra en vall. Däremot i Hornborgamaden har vi gruset under de organogena jordarna som dels begränsar vallens placering men också gör det tekniskt svårt. Kostnader för vall blir här för stora i förhållande till de vinster som göres.

Nere i Sätuna och Bredegården delas området av Sätunabäcken. En ev. invallning där torven är som tjockast innebär avsevärda fördyringar och kräver pumpanordning. I Bjurum vid alt 1 är skadorna måttliga medan invallningarna blir avsevärda. Med alt 2 kan invallning vara motiverad. Vid Kajsasjön 700 m N kyrkan går ett dike som avvattnar ett låglänt organogent sand och gruskulleområde. En pump vid vägen kan vara motiverad. Vid Dagsnäs vilar eventuella vallar på grus som släpper igenom vatten.

Vad man kan läsa av denna utredning är att vallar ej är ekonomiskt försvarbart. (Utredningen inte helt tydlig på denna punkt vilket medfört en del problem för framtiden _webbmaster.)

Några allm. ekonomiska fördelar

Utöver limnologiska och ornitologiska vinster genom ifrågasatt restaurering av Hornborgasjön förväntas.

• Kostnader för framtida underhåll av vallar minimeras.
• vilande domstolsmål torde förenklas.
• skadeförebyggande åtgärder med vallar kan medföra förbättring av vissa avsnitt.
• fisket kan återupptas i Hornborgasjön och förbättras i Flian.
• vattenkraften gynnas med belopp kring 400 000 kr.
• sanitära förbättringar erhålles i Flian.

Markskadeberäkningar

Inom planerade vallar har jordartsundersökningar utförts. Kärrtorvjord dominerar och har bitvis en mäktighet av 4 m spec. i södra delen av sjön. De dominerar ytmässigt spec. den norra delen av sjön. Sedan Sandegrens tid har ½ m bortodlats el sjunkit. De sjunker med ca en cm per år.

Anläggningskostnader beror av dammen som belöper sig på 2-3 Mkr oberoende av vallar, som i sig inte är särskilt dyra med bjuder tekniskt motstånd och ger endast marginella ek effekter. Alt 2 kräver fler invallningar. Det är tekniskt möjligt men dyrt att skydda Härlingstorp - Tranum markerna, medan det är tekniskt svårt, men lönsamt att skydda Sätuna - Bredegården. Vallen vid Stenum måste ändå till som reglerdamm. Hornborga - Bjurum för dyra att invalla. De röjningskostnader, som måste till, har man inte med i dessa siffror.

Jordbruksekonomisk konsekvens av en eventuell restaurering av Hornborgasjön finns i ett PM 1970-07-13. Växtodling på torvjordarna utgöres till 90% av vall och fodersäd. Trakten betraktas som mellanbygd - åkergles bygd. Prognosen är en minskning av 10 -15 % fram till 1985. På invallade arealer torde jordbruksbetingelserna förbättras. Växtodling på torvmark kommer att minska. (De föresåg den utveckling som jordbruket skulle möta.webm)

Utredningen var klar och Ni känner säkert till att den rönt gott internationellt renommé med priser och allsköns uppmärksamhet. Det var därför inte svårt att förstå att Regeringen kunde ge SNV direktiv om att ansöka till vattendomen 1980, som svarar redan feb 1982 att restaureringen är tillåtlig. Riksdagen har dessförinnan svarat 1977 redan att restaureringen är angelägen och Regeringen vill att SNV mer i detalj studerar vallar och markskador. Feb 1982 borde väl allt vara klart... men varför blev det inget.

SNV skulle studera vallar och markskador och kommer fram till följande bild.

Av för webbmaster ännu okänd anledning har SNV kommit fram till följande antal vallar, spec. här i söder där grundförutsättningarna inte ger några tekniska möjligheter att skapa ett effektivt markskydd. Kostnaderna skulle avsevärt överskrida den vinst i mark man kunde förvänta. Det verkar som någon förbannelse vilar över sjön, att regler för hur vi skall använda våra vatten aldrig efterlevs och att det är myndigheter och myndighetspersoner som står för oegentligheter ända sedan 1902 allt i en lång följd. Men mer härom under katastrofen 1982.

Innan vi lämnar denna intressanta site låt oss se hur sjön vandaliserats under sekler.